turbulent tillvaro

Okej jag är ju inte direkt en människa som håller inne med känslor varken bra eller dåliga så antar att det kommer bli svårt att hålla inne med dom här i bloggen med. Så varför inte bara skriva?!

Började med gårdagen som bara innehöll massa bråk och jag tog mitt pick och pack och åkte hem till Karlberg. Dock kom M till mig inatt och vi pratade i flera timmar om allt. Bla om att jag aldrig är glad och vad det beror på. Magnus lekte psykolog och tyckte han var ritkgit smart. Vi är sams nu iaf men det är inte som förut. Jag vet att han älskar mig det vet jag och vet också att han vill få det bra men han tycker att jag inte ska "bo" hos honom och jag tycker att det ska jag visst det. nej kanske inte så envist men jag hatar att sova själv och jag hatar att vara utan M. Med tanke på att vi har bott ihop förut så känns det jätte konstigt för mig att vara tillsammans med han men att vi inte bor ihop. Och jag tror att det kommer bli sämre om vi inte sover tillsamans osv. Visst vi kan vara på olika håll hela dagen men sen just det där att få komma hem till den man älskar och bara få mysa och somna sen. Är något som betyder så ofantligt mycekt för mig. Jag kommer aldrig kunna ha ett förhållande där man träffas 2 ggr i veckan. Är inte sån som person då den jag älskar får så mycket av min tid. Och jag älskar att umgås med Ms vänner som vi har gjort nu dom senaste veckorna och jag har verkligen trivts med tillvaron och M med säger han men han tror att vi kommer bråka så mycket mindre om vi bor på varsitt håll. Och jag tror precis tvärtom för då kommer sakerna som vi bråkade om förut tillbaka. Och nu när jag skulle hem hit efter jobbet så kände jag att jag inte ens ville sluta för vad skulle jag hem till jo ett tomt hus. När jag bodde hos M ville jag skynda mig hem för att få träffa M jag trivdes jätte bra där.
Men nu är det väll som det här och jag hatar tillvaron! Jag orkar bara inget mer nu!

Ingen som har något bra förslag på hur vi ska lösa situationen?

haha ja fy på sån mäniska

Nja, det är ju svårt för en utomstående och hoppa in och ge förslag på ur man löser situationen. Det enklaste vore ju att säga: var sams, bo i hop och uppskatta varandra.



Men det är kanske inte så enkelt. En sak jag kan rekommendera är en bok som kanske ni båda skulle läsa. Den borde egentligen alla som har ett förhållande läsa. Den heter Kärlekens Fem Språk och är skriven av Gary Chapman. Jag tycker boken är riktigt bra, den tar upp lite om hur man visar kärlek, och att man kan visa på olika sätt. Därför kan det kännas "fel" om man i en relation talar varsit språk. Du kanske vill känna närhet och mysa medan din kille kanske pratar ett annat språk. Han kanske vill att du gör något för honom i stället. .. fast mer om det där står i boken.

hej! 6 bloggar är med och tävlar om att bli veckans blogg,

och vi är en av dom! just nu ligger vi tvåa,

men din röst kanske kan ändra på det ;)

så gå in på den här länken

"http://sandraarvidssons.blogg.se/2009/july/veckans-blogg.html#comment"

och rösta på nummer 2 och gör oss glada :) puss

Söt blogg! =)

allt bra? :)

Hej,



eftersom vi inte har en aning om vad ni har bråkat om tidigare eller hur ert förhållande är så är det jätte svårt att säga si eller så. men att du inte vill vara själv tror jag handlar om din osäkerhet på honom. jag var tidigare så med min pojkvän,. då flyttade vi isär o lät varandra ha "var sitt liv". och det stärkte min självkänsla enormt. när jag inte bara förlitade mig på att han är den "enda" som älskar mig. förstår du hur jag menar?

efter bara två månader flyttade vi ihop igen och nu har det gått ett år efter det, och vi är kärare än nånsin. jag tror du behöver ge din kille andrum.

låt honom känna attt du inte behöver honom så mycket

låt honom sakna

låt inte han ha övertaget om er relation så¨att det som händer är på hans villkor.



försök o se på dig själv med andra ögon, se att du duger och lita på din pojkväns kärlek till dig.



Allt kommer lösa sig, på ett eller annat vis.