För inte alls länge sen som jag hade ett nyårslöfte, ett löfte som jag hittils alls inte lyckats hålla. Ett löfte som jag så många gånger har fått sota för att jag brutit. Jag kan för mitt liv inte förstå varför jag bryter det om och om igen. Vad är det som är så underbart med kärlek och förälskelse? Vad är det egentligen som gör att det är värt alla tårar som det egentligen bara orsakar? Är det hoppet som lever kvar? Att man en gång ska finna den där lyckliga kärleken som så många andra hittat. Eller är det kanske inte ens så? Finns bara den lyckliga kärleken i sagornas värld. I sagorna jo där minsann får prinsessan sin prins och dom lever lyckliga i alla sina dagar.
Men hallå jag då! Jag begär inte ens att jag ska vara lycklig i alla mina dagar. Jag vill bara få känna att jag är lycklig i några dagar. HIttils tror jag tamejfasiken att jag bara fått känna på lycka i en dag i streck. En dag?!
Jag har bara en fråga? När ska det vända? När ska människor få vara avundjuka på att jag har ett så bra liv. När ska mina föräldrar vara stolta över vad jag åstakommit? När ska jag få njuta av att livet faktiskt är något underbart. När ska jag få vara en Sarah som människor ser upp till och vill vara?

Vad har jag gjort för att förtjäna det här?

Höstdepp och opepp..